Books from us >> På uppdrag i Rymden
 

 


 
 
 

Fore more info
and to buy:

 

Fore more info
and to buy:

Author:
Mariana Stjerna
Email:
info@soullink.se
Book:
På uppdrag i Rymden
ISBN:
978-9198464986
Country:
Sweden
Publisher:
SoulLink Publisher, Sweden
 
 
About the author:
 
Description:
Marianas omtyckta bok, Agartha – jordens inre värld, hade nyss kommit ut (2010) när hon anropades av sin kosmiske vän och inspiratör Jan Fridegård, som talade om att han också besökt Agartha, och att han nu ville berätta om sina upplevelser där tillsammans med sin följeslagare från ett par tidigare böcker, Lydia. De hade varit på spännande äventyr i rymden också, till Sirius B och Plejaderna, ja till och med till Andromedagalaxen, som ligger närmast vårt stjärnsystem Vintergatan. Ville hon bli hans skrivarmedium igen? Såklart hon ville.

I Agartha, där Janne och Lydia börjar sin resa, besöker de först Porthologos, det kilometervis långa biblioteket (utan böcker), där all mänsklig kunskap finns samlad. Det är bara att bestämma vad man vill veta mer om så får man se holografiska bilder med till synes levande människor, som levandegör ämnet ifråga.

I Agartha träffar de också den hemlighetsfulle Pilgrimen, som har mycket visdom att förmedla och som är deras ciceron på flera resor. De besöker bland annat ett spännande forskningscentrum, Borgen, där de förnämligaste uppfinningar och upptäckter utvecklas och dit flera excellenta forskare från yttre rymden flyttar, t ex Darwin och Tesla.

På Plejaderna (sjustjärnorna, som består av många långt framskridna galaktiska samfund) finns inga storstäder utan bara mindre samhällen, där de flesta känner varandra och trivs tillsammans. Där besöker man ett plejadiskt parlament och får inblick i skolsystem och levnadssätt. Man får också uppleva djurliv och havsfolk, jo, det finns faktiskt sjöjungfrur på riktigt… På Sirius B träffar de delfinfolket och amfibiefolket, som har fiskdräkt, och får vara med om en helt översinnlig aftonsång i Elfenbensgrottan.

Resan avslutas på Andromeda, där alla invånare ingår i ett högre medvetande och där livet verkar lätt att leva. De får se botplatser och healingstugor och även besöka drak- och reptilfolket.
 
Reviews:
 
Excerpt from the book:
1. Uppdraget

Jan Fridegård anropar Mariana:

"Hallå, hallå, är du där?"

"Jaa! Vart har du tagit vägen? Jag har kommit ut med en bok om Jordens inre värld, Agartha, och där var du inte med! Jag saknade dig faktiskt!"

"Bra! För nu är jag här. Jag har också varit i Agartha. Jag har upplevt en hel del där och en hel del på Sirius må du tro! Jag har varit på uppdrag både på Sirius och Plejaderna och inte minst i Andromedagalaxen. Vad säger du om det?"

"Berätta, Janne, berätta! Ska vi skriva en ny bok?"

''Just precis, kära gamla medium. Det är dags igen. Jag har faktiskt ganska mycket att berätta."

"Hinner vi med det då? Jag menar innan världen helt bryter samman.

"Vi försöker. Du vet att det går undan i svängarna när jag har mycket på hjärtat. Världen blir nog kvar ett bra tag till, men det är läsarna det gäller. De blir också kvar, jag skriker till när det är fara å färde. Så lyssna bara på din gamla vän som talar genom dina öron."

"Jag håller på med en barnbok om Agartha nu."

"Den kan väl vänta ett tag. Jag vet inte hur länge jag får stanna på den här våglängden, så jag vill börja NU. Och kära Mariana, vi har faktiskt redan börjat!"

Som vanligt kallades jag, Jan, in till min käre vän Melchizedek. När det var räknat i jordetid kan jag inte säga, för den tid som inte finns kan inte beräknas i andra världar. Vi får nöja oss med att jag satt i min egen trivsamma trädgård, i min egen trivsamma länstol och tog mig en i mitt tycke välförtjänt trivsam liten tupplur. Jag njöt av sfärernas musik som skälvde i den stilla, balsamiska luften och av lugnet och ron i den omgivning som jag själv skapat och kallar för "hemma." Men när plikten kallar blir det trummor och trumpeter och dunder och brak. Det var den annars mjuka, lågmälda och tillgivna anden Lydia som kom tillsammans med några barnänglar som dundrade på diverse instrument, antagligen för att reta mig.

Lydia, som bara blev vackrare för var gång jag såg henne, tog båda mina händer och drog upp mig och sa:

"Jan, vi ska ut på nya äventyr tillsammans. Melchizedek informerar oss, så vi måste skynda till honom. Som du vet är det bråttom i andevärlden!"

Det sista följdes av ett glittrande skratt medan hon vinkade åt barnänglarna att ge sig iväg. Inom loppet av en sekund stod vi mitt emot den store Mästaren Melchizedek. Han omfamnade oss och tecknade åt oss att sitta ner mitt emot honom.

"Välkomna, mina kära äventyrare!" sa han. vänligt. "Jag har något som lämpar sig bäst för er två att utföra. Det är ett uppdrag på en sällsam plats och som inte finns med på människornas kartor av Jorden. Jag tänker skicka er två till Agartha, Jordens inre värld, som i högsta grad existerar både på fysisk och ofysisk nivå. Jag behöver er hjälp på båda nivåerna, alltså måste ni kunna skifta kropp snabbt från fysisk till ofysisk. Det innebär också besök både på Sirius B och Plejaderna. Rädsla eller motstånd är inte tillåtet, men det är det onödigt att säga när det gäller er två. Resan börjar omedelbart, efter att ni informerats om uppdragets karaktär och ändamål."

Varför skulle vi protestera? Uppdraget verkade vara skräddarsytt för oss. Vi var båda stolta. över att få medverka i någonting sådant. Med glädje och spänning tog vi emot uppdragets ord och mening. Och nu ska mina kära läsare få följa med oss både inuti Jorden och ut i rymden! Välkomna!


2. Välkommen till Agartha!

"Nog har jag vetat att Agartha existerar men aldrig funderat närmare på det", sa jag till Lydia när vi hade fått all den information och undervisning vi behövde. Vi tog varandras händer och ställde oss i min vackra trädgård, där fågelkvittret var nästan öronbedövande. Vi hade bestämt oss för att börja med Agartha och till Agartha kom vi.

Det är alltid fråga om ögonblick, bokstavligen, när vi ska förflytta oss hur långt som helst. Vi blundar - och så tittar vi upp! Ungefär så är det. Men det kallar läsaren säkert för trolleri, så flykten av ett ögonblick kan jag inte redogöra i detalj för. Lydia stod framför mig i sin ljusblå, hellånga tunna klänning, med ett hårband i blått och silver och vackra, glitterslipade smycken, precis som ögonblicket innan. Även jag såg säkert likadan ut i min vita, korta tunika med guldbälte och smala vita byxor, det läste jag i hennes leende ögon. Men omgivningen var helt ny.

Vi stod på en kulle eller ett litet berg. Omedelbart nedanför oss låg en liten by, inbäddad i en massa träd. Husen var runda och ovanliga till strukturen och de glänste av ädelstenar precis som den smala gångstig som slingrade sig mellan dem. Lite längre bort skymtade vi solglittrande vatten och kände båda en behaglig solvärme i hela kroppen.

Tydligen hade vi kroppar och tydligen var det här en bit av Agartha.

"Det här kan inte vara huvudstaden i Agartha", funderade Lydia, som var historiker. "Det är säkert en by i utkanten av Telos, den stad som ligger närmast jordytan. Det är dit människorna från ovansidan kommer ifall de hamnar här. Det finns många nedgångar hit, fick vi ju lära oss. Jag tror detta är nära den stora ingången på Mount Shasta, för det liknar vår natur. Titta på träden och på sjön som glittrar där borta.''

"Kanske inte husen men naturen, så när som på ädelstenarna, ser ut som på jordytan", medgav jag. "Vi använder inte ädelstenar så frikostigt."

"Här finns de i legio", sa mitt allvetande sällskap och smålog. "Bergen är överfulla med dem. Ska vi röra på oss, slöfock? Vi är inte här för att bara stå och glo. Titta, här är en trappa, så det är nog fler som brukar gå här."

Det fanns en trappa och till och med ledstång. Trappan såg ut att vara huggen direkt ur berget och det växte täta buskage på båda sidor hela vägen ner. En del buskar bar blommor, andra bär. Vi tassade ner och insöp den behagliga sommardoften av växtlighet och stilla skönhetsupplevelse.

Väl nere stod vi på vad som liknade en ganska stor altan av marmor, med direkt utgång till byn. Den gick endast åt ett håll, så det var bara att kliva på. Vi såg inga människor men hus, som verkade högre än de gjort uppifrån. Det besynnerliga var att formen var rund, men de hade inga tak. Lydia sträckte ut armarna och dansade runt. Hon gnolade en glad melodi och ryckte mig med sig i dansen. Altanen eller terrassen hade slätt marmorgolv som lämpade sig bra för att dansa på. Men vi avbröts av en klar stämma:

"Vad håller ni på med? Det är inte dansdags och vi ska inte vara här och dansa. Vilka är ni? Har ni kommit från berget?"

Vi stannade tvärt. Rösten tillhörde en ung flicka, nästan ett barn, kanske i 12-årsåldern. Hon var lång och smal med nästan vitt, lockigt hår som blåste omkring i en lätt sommarbris. Ansiktet var vackert. Hon log och visade en rad pärlvita tänder. Hon var klädd i en rosafärgad, vid kjol och en skimrande blus i samma färg. Hon talade ett språk som vi förstod, men så brukade det ju vara på våra utflykter.

"Förlåt om vi gör intrång på förbjuden mark", sa jag och bugade artigt. "Vi kommer från ett främmande land i en annan dimension och vill bara se oss omkring."

"Vi har hört så mycket om ert vackra land, så vi blev nyfikna och kom nyss hit", skyndade sig Lydia att tillägga. "Vi tycker om att dansa. När jag ser något vackert vill jag sjunga och dansa."

"Det låter som om ni tillhörde oss", skrattade flickan. "Jag heter Nelsea. Jag bor där!" Hon pekade på det närmaste huset. "Följ med mig in och hälsa på far och mor. Ni kanske är hungriga om ni har rest så långt."

När hon nämnde ordet "hungriga", kände jag både hunger och törst. Det betydde att vi hade fått människokroppar nu och att det var människor vi inbjöds till. Melchizedek visste nog vart han hade skickat oss. Lydia blinkade åt mig. Hon var alltså med på noterna och vi följde efter flickan som gick på ett märkligt, svävande sätt den korta vägen till det närmsta huset. "Men så tätt ni trampar på gruset!" utropade Nelsea när hon vände sig om. "Det får vi inte göra här, så jag förstår att ni är främlingar: Tur att det var så kort väg!" Vi var framme vid byggnaden och ytterdörren stod öppen. Det föreföll vara en vanlig dörr av något ljust, genomskinligt material, men jag hann inte kolla ordentligt förrän vi var inne i det häpnadsväckande huset. Det fanns ingen hall eller något kapprum. Allt var bara ett stort rum, ett enormt, runt rum, mycket högt i tak eftersom tak saknades. Det runda rummet var utan innerväggar men på ett par ställen avgränsat av skärmar. Nelsea tog oss direkt till en del där det fanns en bekväm soffgrupp, även den i obeskrivbart material. Där satt två personer, förmodligen Nelseas föräldrar. De reste sig på en gång när vi kom. Flickan verkade mer flyga än stiga fram till dem.

"Jag hittade de här två på platån", förklarade hon. "De kommer från ovanjorden och från en annan planet. Från rymden kanske."

Jag granskade paret när vi hälsade på dem med varma leenden, som genast besvarades. Kvinnan höll om Lydia och mannen omfamnade mig välkomnande. Han kändes fast och stadig i hullet, som en vanlig människa.

"Välkomna till Agartha och till staden Telos under Mount Shasta!" sa han. "Vi är vana vid besök, för vi bor så nära Jordens yta. Jag heter Boron och min hustru Tulli."

Båda två var väldigt långa, mannen säkert mer än två meter, kvinnan något mindre. Kvinnan var ljusblond, med långt, tjockt rakt hår i en bred fläta längs hela ryggen, mannen var ljust brunlockig och de såg båda mycket unga ut - alltför unga för en tolvårig dotter. Deras kläder var enkla, raka och skjortliknande, men båda bar mycket vackra smycken. De bad oss sitta ner i en av de mjuka, grönskimrande sofforna.

"Pilgrimen!" utbrast fru Tulli och stirrade på mig. "Tänk om han som kallar sig Jan är Pilgrimen!"

"I så fall skulle han inte ha kvinnligt sällskap", lugnade henne maken. "Jag har aldrig hört talas om annat än att Pilgrimen är ensam. Han lär visst ha en hund med sig. Hustru, vi har fått rymdbesök i Jordens inre. Det ska vi vara glada och tacksamma för och inte tillskriva Pilgrimen. Han har visserligen bara gjort gott hitintills, men man vet ju aldrig..."

"Och vem är Pilgrimen om jag får fråga?" Jag ställde den frågan och jag kände att den var viktig. Paret tittade på varandra medan Nelsea kröp ihop i sin fåtölj. Till slut svarade Boron.

"Pilgrimen kallar han sig och vi vet inget annat namn. Han vandrar omkring i hela Agartha och börjar bli känd av envar. Han är inte någon ond person, han är mycket vis och god, men han stannar aldrig på samma plats mer än korta stunder. Han har botat många som har behövt hjälp, för trots att vi varken har farsoter eller sjukdomar kan olyckor ske, precis som däruppe." Han pekade upp mot hålet där taket rätteligen borde befinna sig. "Han förklarar för den som inte förstår, han berättar för den som inte vet. Han finns plötsligt där han mest behövs, och många har sett honom vandra på våra gator där han inte berört marken med fötterna. Men vi är förstås nyfikna på vem han egentligen är."

"Dök han bara upp här en dag?" frågade Lydia. Tulli svarade:

"Ja. Det var precis vad han gjorde. Ett barn hade ramlat utför ett stup under vild lek. Den lilla låg nedanför den branta sluttningen och rörde sig inte. Hon blödde från ett otäckt sår i huvudet. Plötsligt var han där, Pilgrimen. Han vidrörde barnet och blödningen upphörde. Efter en kort stund kunde flickan resa sig och gå omkring. Pilgrimen var försvunnen när vi skulle tacka honom. Sådana saker har hänt på fler ställen."

"Det låter som en mycket god man", påpekade jag. "Det kan vara en Mästare som förklädd vandrar omkring och gör gott.

"Eller en spion som gör gott medan han egentligen spionerar på oss", invände Nelsea. Pappan sträckte upp ett varnande pekfinger.

"Här tänker vi gott om alla", sa han allvarligt, "ända tills vi kan bevisa motsatsen. Men ni har ännu inte sett er om i vårt vackra land och jag ska gärna visa er runt. När vi har ätit ska jag bli er guide om ni inte har något emot det."

Både Lydia och jag tog tacksamt emot förslaget. Fru Tulli bjöd på en delikat grönsaksrätt och hembakat bröd (var bakade de någonstans?). Vi hade inget bagage eftersom vi kunde konsten att precipitera, dvs. skaffa fram det vi önskade genom våra tankar. Nelsea bad att få följa med oss och så kom det sig att vi efter måltiden tillsammans klev upp i en av Agarthas välkända farkoster, som liknade en öppen bil utan hjul. Den kallades för svävare. Och den svävade