Books from us >> Agartha - Jordens Inre Värld
 

 


 
 
För mer information
och att köpa:

För mer information
och att köpa:

För mer information
och att köpa:

Author:
Mariana Stjerna
Email:
info@soullink.se
Book:
Agartha - Jordens Inre Värld
ISBN:
978-9198578416
Country:
Sweden
Publisher:
SoulLink Publisher, Sweden
 
 
About the author:
 
Description:
En dag knackade en ung man, Timothy Brooke, på Mariana Stjernas inre dörr och Agartha-romanen föddes. Som beskrivs i boken räddades Timothy av personer från Agartha efter att ha förlist utanför Kanadas kust i mitten av 1900-talet.

Han lever nu i högönsklig välmåga i Agartha, Jordens inre värld eller Inre Världen om du så vill. I boken beskrivs Agartha eller den Inre Världen. Den är bebod av en avancerad ras som planerar att mycket snart komma upp till oss på ytan och hjälpa mänskligheten. I boken ger Timothy sin berättelse och beskriver livet i detta inre femdimensionella paradis som mycket troligt kommer att bli vårt framtida hem.

Några höjdpunkter från boken:
• Agartha - ett paradis inuti Jorden
• En rundtur i Telos och dess omgivningar
• Möte med Saint Germain
• Shamballa - ett paradis inuti Jorden
• Kärleksförbundet
• Trons tempel och ett möte med Melchisedek
• Festligheter i Agartha
• Hur Jorden kommer att förändras.
 
Reviews:
 
Excerpt from the book:
1. Räddad av inomjordingar

En flykt in i oändligheten eller en flykt undan oändligheten? Med de tankarna vaknade jag upp ur meditationen.

Jag sov eller också sov jag inte. Ibland är det svårt att skilja på sömn och verklighet. Man kan faktiskt uppleva en verklighet i sömnen. Något ogripbart som är gripbart där. För mig blev det en resa av märkligaste slag. Och för mig är det numera verklighet, men ni får gärna tvivla - tills motsatsen bevisas. Här kommer nu det som inte kan bevisas - än!

En lång ung man med ljust hår, glada mörkblå ögon, regelbundna anletsdrag och välformad mun - kort sagt en stilig ung man - visade sig för mig när jag mediterade. Han pratade och i mitt huvud hörde jag varje ord han sa och jag häpnade!

"Hej Mariana!" sa han. "Jag heter Timothy men kallas för Tim. Efternamnet är Brooke. Ursprungligen är jag från Seattle i Nordamerika, men jag har 'emigrerat' och lever numera inne i jorden. Du får gärna tvivla, men jag kommer nog att övertyga dig. Det är min uppgift. Det är dags för den yttre jordens befolkning att få veta att vi finns.

Nu ska jag berätta min historia."

* * *

Min far var sjökapten. Han ägde en skuta som gick nära kusten mellan Seattle och Vancouver i Kanadas utkant. Han fostrade mig till sjöman, mer eller mindre mot min vilja. Mor ville inte ha mig på sjön, det var tillräckligt att ideligen gå i ångest för far min, sa hon. Mor var svenska och därför är jag tvåspråkig, far hade brittisk härstamning. De båda träffades på en turistresa med båt någon gång i mitten av 1900-talet.

Så blev jag till och senare min söta syster. De är alla tre döda nu, men jag överlevde en skeppskatastrof som inträffade på en sjöresa när jag var 19 år. Trots min mors bönande och tårar att jag skulle slippa sjöresor och i stället få gå på gymnasiet och utbilda mig vidare, hade jag blivit fars styrman vid det laget. Far var en mycket bestämd men alltid rättvis herre och jag älskade honom.

En fruktansvärd storm svepte obönhörligt fram över oss i hushöga vågor. Vår skuta hade ridit ut stormar förr, men denna var vulkanartad. Vi befann oss nära kusten som var bergig och bitvis otillgänglig. Far ville lägga till så nära stranden som möjligt, så vi styrde in mot land. Lasten var timmer och det var tungt, men vi hann inte långt förrän vi greps av en virvel som lyfte skutan som om den var en vante och slängde den mot närmaste berghäll. Jag minns bara ett fruktansvärt brak och min fars annars barska ansikte intill mig.

"Jag älskar dig, pojken min", skrek han med tårar i ögonen. "Om vi rider ut den här stormen ska jag aldrig mer tvinga dig ut till havs."

Det var hans sista ord. Skutan slets sönder och jag hamnade i havet där jag klamrade mig fast vid en timmerstock som flöt i de kalla vågorna. Jag minns att jag tuppade av. Far var borta och de andra fyra besättningsmännen var också försvunna.

Plötsligt kände jag att någonting mänskligt fanns nära mig och en båt förde mig stadigt framåt. Var det här döden? Jag låg på båtens botten och försökte resa mig på armbågarna men ramlade genast tillbaka. Ett vänligt ansikte med rena drag och långt ljust hår var böjt över mig och jag fattade först inte om det var en man eller en kvinna. Jag förstod ganska snart att det var en man. Båten körde i en slags tunnel som var upplyst och dekorerad med målningar. Det dröjde inte länge innan den la till vid en brygga. Mannen med det ljusa håret och en man till med mörkbrunt hår lyfte upp mig och med deras hjälp tog jag mig upp på land.

"Var är jag och var är min far? Var är de andra på vår skuta? Har timmerlasten gått förlorad?" Det var många frågor på en gång som bubblade upp ur min mun.

"Din far stod inte att rädda, inte heller besättningsmännen eller lasten. Du hade klamrat dig fast vid en timmerstock som stadigt förde dig i våra händer. Det räddade dig. Vi var ute och spejade efter förlista skepp eftersom det var ett sådant oväder. Du befinner dig i jordens inre nu. Välkommen till oss!" Mannen talade utmärkt engelska. "Jag heter Mannul Zerpa och jag ska föra dig in i vår värld så du får vila dig ett tag."

När jag var yngre hade en gammal sjöman berättat många historier för mig. Bland annat var det en historia om en värld inuti jordklotet som fascinerade mig oerhört, men jag trodde förstås att det var en skepparhistoria. Och här var jag nu, mitt i den smeten, mitt i den värsta skepparhistoria! Jag nöp mig hårt för att försäkra mig om att jag inte drömde. Det här kunde bara inte vara sant. Men det var det alltså.

"När kan jag ta mig tillbaka till Seattle?" frågade jag.

"Det får du tala med andra om senare. Se dig om och försök förstå att du lever och vandrar på riktig jord."

Det var förunderligt ljust när vi klev ur den tunnel eller bergshåla där båten förtöjts. Det var förunderligt ljust i ett förunderligt sommarlandskap. När vi lämnade Seattle hade det varit en mörk novembermorgon med blåst och fint duggregn. Löven låg på marken och himlen var grå. Här var luften klar och ren och en vänlig sol strålade ner på oss. De praktfullaste blomster växte längs hela den grusväg vi gick på. Det fanns gröna träd och buskar överallt. Det var som en ljuvlig sommarmorgon i en kanadensisk skog. Jag hade varit i sådana skogar med min far och farbror många gånger när jag var mindre. Men här verkade lättare och ljusare på något sätt och det fanns mera blommor.

"Vi kommer snart till byn där du ska bo", smålog min ljushårige räddare. Räddare ja!

"Jag måste tacka dig", stammade jag. "Du räddade mitt liv. Jag känner mig bara så förvirrad. Jag är alltså inne i jorden, under jorden, i någon slags bosättning med odlingar?"

"Du ska få närmare förklaringar när vi kommer fram", avgjorde Mannul. "Jag har räddat många människor från att drunkna. Ert skepp är inte det enda som förlist utanför de här bergen. Men det är bara havet utanför, det som tillhör den yttre jorden, som är förrädiskt. Här är det lugnt och ständig sommar."

Och med det fick jag låta mig nöja.

Vi passerade det vackraste landskap jag någonsin sett innan vi kom till byn med de höga, runda byggnaderna. De var på något egendomligt sätt självlysande, förmodligen på grund av de byggstenar som användes. Jag hörde fågelsång från de yppiga lövträden och jag såg både ekorrar och en liten harpalt som smet in bakom en tuva. Det var likt yttre jorden och ändå väldigt olikt. På något sätt var det alltför fulländat för att vara sant, som på film!

Husen stod runt något som kan liknas vid ett litet torg. I mitten fanns något som kunde vara en brunn. Vi gick in i ett av husen. Vi kom in i en hall som med ett valv förenades med ett stort, halvmånformat rum med flera fönster som såg ut att gå från golv till tak. Rummet var möblerat med vad jag vill kalla för "moderna" möbler. Det var bekväma, vackert utformade stolar och bord som dock inte påminde om vanlig jordisk inredning. Alltsammans lyste, som om varje möbel och väggarna runt omkring levde ett inre liv. Och taket! Det fanns inget tak! Det var öppet och solskenet strilade mjukt in genom grenar och löv som flätat sig över öppningen. Mannul tecknade åt mig att sätta mig i en soffa vid ett av de öppna, oglasade fönstren och jag såg ett makalöst landskap utanför. Den vänlige ljuse mannen försvann sedan han ställt en bägare framför mig. Han skulle komma tillbaka om en kort stund, sa han. Han bad mig dricka upp det som fanns i bägaren innan dess.

Jag smakade på drycken. Den smakade helt underbart, som ett ljust vin med doft och lätt smak av honung. Jag piggnade genast till, redan första klunken gick som en pil av eld genom hela min kropp. Jisses, tänkte jag, nu blir jag full! Men det blev jag inte, inte ens efter att ha druckit upp alltsammans. Däremot kände jag en lysande klarhet i tankarna och ett starkt välbefinnande.

När Mannul kom tillbaka var han inte ensam. Han hade med sig en man som var minst två meter lång. Han hade långt, brunt, glänsande hår, var slätrakad och smidigt byggd. Han hade enormt stora, vackra ögon och ett slätt, ungdomligt ansikte. Ändå fick jag en känsla av att han var urgammal! Han smålog vänligt och kramade om mig när jag hövligt reste mig upp och bockade.

"Välkommen till underlandet, Timothy", sa han. "Jag vet hur du hamnat här och nu ska jag berätta för dig var du befinner dig."

"Är du en sådan där visdomsmästare?" avbröt jag honom. "Jag har hört att sådana finns inuti jorden." Mannen skrattade hjärtligt.

"Visdom, unge man, finns överallt", svarade han. "Den som påstår att han är en vis man är en dum man. Dumhet försöker alltid bedra visdom. Men om du söker visdom så behöver du bara se dig om noga. Hela naturen är full av en visdom som människorna uppe på jordens yta gör allt för att förstöra."

"Vem är du då?" frågade jag, nyfiken som jag är.

"Dariel är mitt namn. Mer behöver du inte veta just nu. Jag är en av de nio som sitter i styrelsen här. Vi välkomnar dig och undrar om du vill stanna hos oss några dagar, som en kär gäst från yttre jorden."

Jag bugade och tackade ja. Man säger inte nej till ett sådant erbjudande. "Hjälper ni mig hem sen?" undrade jag. "Mor är säkert orolig och tror att jag har drunknat som de andra."

"Ja, vi hjälper dig hem om du fortfarande vill det då." Dariels kloka ögon for långsamt över mitt ansikte. "Ingen stannar här av tvång, men få har återvänt härifrån och de som gjort det och berättar om oss blir inte trodda. Det här är ett behagligt rike att leva i. Vi har inga pengar att strida om, men alla får sina behov tillgodosedda. Vi är inte främmande för livet på yttre jorden, vi har bra koll på mänskligheten där. Vi vet att det har gått för långt med er så kallade utveckling som tenderar att bli en inveckling i stället. Här är allt mycket enklare. Du kommer att gilla det."

Dariel böjde sig fram och tog mina händer. Han såg rakt in i mina ögon och jag genomfors av en inre frid som inte går att beskriva. Jag sörjde fortfarande min far djupt och längtade efter mor och Pyret, som jag brukade kalla min syster. Men i ett huj var sorg och längtan av mindre betydelse än att få veta mer om det märkliga land jag hamnat i. Som om en änglavinge milt strök mig över hela kroppen kände jag bara glädje och stillhet. En mjuk musik hördes på avstånd. Den liknade inte alls modern musik från ovanjord, den liknade snarare Mozart eller någon annan av de gamla mästarna.

"Nu ledsagar dig Mannul på en resa genom våra landamären. Du ska först besöka Telos och den plats där jordemänniskorna hamnar om de råkar ramla in i våra riken. Timothy, du ska veta att jag är din vän och behöver du fråga om något eller få annan hjälp, så kalla på mig. Vi möts när det är dags att åter mötas."


2. Agartha - ett himmelrike inuti jorden

"Landet där sorgen inte bor!" utropade jag när Mannul förde mig genom en bebyggelse som var som ett enda stort leende. Mannul log också.

"Det har du rätt i", svarade han, "men de flesta som bor här är vanliga människor som du och jag. Sorg finns, men den behandlas på ett annat sätt än ni gör. Den regerar över er, men här regerar vi över sorg och prövningar. Vänliga händer sträcks alltid fram när man behöver hjälp, fysisk som psykisk. Ni har inte upptäckt glädjen i att hjälpa varandra, ni tänker mest bara på pengar. Hjälp kostar hos er och alla har inte råd med den. Men Tim, hjärtat kostar ingenting, alla har ett hjärta. Det gäller bara att lyssna på det. Hjärtat är en bra rådgivare, men då måste man kunna tala med det. Förstånd och erfarenhet är goda hjälpare."

Inte vet jag hur, men fort gick det! Mannul tog min hand och jag kände mig som en skräckfylld och samtidigt förväntansfull sjuåring som ska gå till skolan för första gången. Jag hann inte se mycket av landskapet som vi svischade igenom. Ett tag tycktes det som om jag hade vatten under mig, små vita gäss, som vi brukar kalla dem hemma, som gungade på det dunkelblå vattnet. Sen blev det sand, gyllenbrun sandstrandssand och till sist smaragdgrönt gräs. Äntligen landade våra fötter med en liten duns.

"Nu du Tim ska du få se på tusingen!" sa jag högt till mig själv. Mannul skakade förvånad på huvudet.

"Här finns ingen tusing! Men se dig om i stället!"

Det gjorde jag. Om Mannul inte fortfarande hade hållit min hand så hade jag säkert svimmat, men jag hade verkligen anledning att bli förvirrad. Hela luften, hela det vackra landskapet levde. Inte som en stilla andning i evigheten, utan högst påtagligt, livligt och nästan vilt. Varenda buske, varje träd, varje blomma förde ett himla liv som ibland gränsade till oväsen. Små figurer seglade omkring och for smidigt fram och tillbaka och runt, runt. De snirklade mellan växterna och på och i dem. Sommarängen levde i mer än en bemärkelse.

Tydligen trängdes naturens väsen med människorna här. Jag såg människor, det fanns vuxna och barn och jag hörde glad musik någonstans ifrån. Alla dansade.

"Tar ni er en svängom mitt på blanka förmiddagen?" frågade jag, lite chockad över det tidiga morgonlivet som verkade ganska livat.

"Självklart!" svarade min ledsagare och tittade på mig som om det var jag som var konstig.

"Mitt i arbetet vill ofta någon dansa och då dansar vi, sjunger och har en extra liten baluns."

"Blir det något gjort då?" vågade jag fråga.

"Mer än om vi låtit bli att dansa", var svaret. Jag suckade. Det här var ett annorlunda rike och jag måste vara öppen för allt det nya. Alla länder har sina seder och det kunde inte gärna vara likadant undertill som ovanpå. Men skillnaden var stor.

Vi stod kvar en stund och tittade på dansen. Den liknade faktiskt vår folkdans. Jag hade bara sett kanadensisk och svensk folkdans, så min erfarenhet var inte stor. Spelmännen dansade också omkring, alltmedan deras felor och andra instrument, som jag inte kände igen, lät likt dalamusik som hos mormor i Sverige. Jag hade inte träffat min mormor i Dalarna på ett par år, men jag mindes den härliga upplevelsen av en svensk midsommar. Det här påminde lite om det, fast utan fylla och bråk förstås. Jag tittade frågande på Mannul och han skrattade och tog min hand och svängde in bland de dansande. Snart höll jag i en mjuk flickhand och såg en leende ung tös svänga runt med mig. Men dansen varade inte beständigt, även om jag gärna hade velat det. Min guide i "underjorden" grabbade tag i mig och drog mig bort från de dansande.

”Vi måste vidare!" utropade han och skrattade gott när jag drog ner mungiporna. Delar av ett underskönt landskap, i ordets fulla bemärkelse, drog förbi mina förtjusta ögon. Och så kom vi åter till en bebyggelse. Husen låg glesare men var byggda i ungefär samma stil: bikupestilen har jag döpt den till, fast bikupor är lite rundare i formen. Och så är de utan lock förstås. Jag undrade om det aldrig regnade, stormade eller snöade här.

"Nej", svarade Mannul på min tanke (det också!) "Vi har ett perfekt klimat här. Vad ni skulle kalla för försommar har vi året runt med mer eller mindre utslagna knoppar."

"Hur kan ni ha ett perfekt klimat här när det stormar och regnar eller snöar på jorden?" undrade jag förvånad. "Går inte våra väder igenom någonstans?" Mannul skrattade hjärtligt. Jag förstod inte varför han skrattade. Det fanns en bänk i närheten och han tecknade åt mig att sätta mig där. Så förklarade han det häpnadsväckande klimatet under jorden.

"Alltsammans har med vår tro att göra", sa han. "Vi känner oss fullkomligt trygga här. Det finns ingen rädsla, ingen oro, ingen ondska, ingen avund eller svartsjuka. Vi har lärt oss att leva i fullkomlig trygghet och tro på en oändlig Kraft som ständigt hjälper oss och skyddar oss. Negativa tankar åstadkommer oro i atmosfären och i stratosfären. Vädermönstret rättar sig efter tankemönstret. Så destruktivt som det är nu på jordens ovansida, lika destruktivt flyter vädrets energier fram där. De påverkas av jordatmosfären som sannerligen inte är så vidare harmonisk. Olika trosuppfattningar slåss med varandra. Avund och misstro med hjälp av pengar och droger hjälper till att förstöra, inte att bygga upp. Om vi väger det goda mot det dåliga på din del av jorden, käre Tim, så är ni de stora förlorarna."

"Jisses!" sa jag häpen, "du menar inte att vädret är beroende av hur människor tänker? Vädret är väl något som regleras av helt andra saker." (Jag kunde inte komma på något annat ord än väderleksrapporten, men kände att det inte riktigt var läge för den i det här sammanhanget.)

"Här lever vi i jordens famn så att säga" log Mannul. "Bara det är i sig en trygghet, eftersom era missförhållanden inte kan tränga igenom den tjocka skorpan mellan oss. Vi ärar och tackar och smeker Moder Jord bokstavligen dagligen och hon ger tillbaka sitt beskydd och sin kärlek. Ni som bor på jordens yta skulle må bättre om ni, när ni känner er nere och missförstådda, fokuserade på era systrar och bröder i Agartha, som denna inre världsdel heter, och tog emot kraft härifrån. Om ni bara kunde be oss ge er kraft."

"Vi vet ju inte om er", utbrast jag bittert. "Man kan väl inte få hjälp av något man inte alls känner till?"

"Då är det dags att vi träder fram inför jordmänniskorna", var svaret. "Men vi vill inte släppa in sådana som försöker så split och kiv. Det är därför vi har varit avstängda så länge. Och förresten, har någon av er sett den Gud ni dyrkar? Likaväl dyrkas han med stora åthävor över hela jorden. Ni ber till honom, ni krigar och bråkar om honom och ni skyller allt på honom. Tankarna är det däremot lite si och så med. Ni tycker ni är logiska, men det tycker inte vi. Så det är lite vanskligt att släppa in jordemänniskorna här, förutom de utvalda och de som kommer hit på samma sätt som du."

"Jag vill hem till Kanada och berätta om er", svarade jag. Mannul bara nickade och drog upp mig från bänken.

I den här byn såg jag inte så många människor. Det fanns barn som lekte ungefär som våra ovanjordiska. De hade sandhögar och gungor och det fanns vuxna som övervakade dem.

Här och där fanns det en pool, där barn simmade. Poolerna var underbara och med rutschbanor, precis som barn älskar att ha det. Det fanns lummig växtlighet omkring dem, små sluttningar med fin sand där de kunde åka ner i vattnet, krokiga, spännande stentrappor att skutta omkring i och mycket annat. Barnen tycktes leva i ett riktigt sagoland.

"Det finns en hel del barn här..." började jag. Jag undrade hur de kom till men vågade inte fortsätta. Nu kom ett sådant där hjärtligt gapskratt som jag vant mig vid att höra från Mannul.

"Hör nu, unge man!" han frustade en lång stund innan han fortsatte. "Behöver du en lektion i sex? Det går nämligen till här på samma sätt som däruppe på jorden. Men vi kallar det för kärlek här, vilket man inte så ofta kan kalla det för på jorden. Där har det urartat. Här är det något fint, något att vara rädd om. Vi har inte giftermål här, men vi har en 'förening' av kropp och själ. Och en förening betyder alltid fest."

"Otrohet, misstag, missanpassning, skilsmässor ...? fortsatte jag.

Skrattet bubblade i Mannuls strupe när han svarade:
"Nu drog du fel kort igen, pojke. De orden finns inte i vår vokabulär. Ni är bara kroppar däruppe. Vi är själar till tusen och har betydligt högre medvetande än ni. Men vi har precis lika roligt som ni - skillnaden är att vi håller ihop hela livet."

"I flera hundra år", fnyste jag. "Då hinner man verkligen tröttna på varandra. Man måste ju pröva på olika aspekter... Även av sex, eller hur?"

"Det förstår jag inte." Mannul såg verkligen oförstående ut. "Så fungerar inte vår kärlek i alla fall. Kom nu, så fortsätter vi. Vi ska till ett slags symposium som pågår under Mount Shasta i Telos. Det rör just människorna på yttre jorden, så jag vill ha dig med."

Jag blev nyfiken. Därifrån kanske man kunde nå jordskorpan. Men Mount Shasta låg i Kalifornien och jag ville hem till Kanada. Det fanns flyg, men jag hade inga pengar. Det sa jag också.

"Oroa dig inte, pojk, allting ordnar sig. Vill du hem och anser de andra att det är bra, så får du medel till resan. Vi tar en sak i sänder."

Jag tänkte på den otroligt söta flickan som hållit min hand under dansen och funderade ett tag på om jag inte skulle stanna kvar här i alla fall. Mannul kunde läsa mina tankar lätt som en plätt, men han bara kisade litet på mig och smålog.

"Hon heter Sisilla", sa han.