INNEHÅLL
Inledning 9
1. Övergången 11
2. Min glädjefyllda dal 17
Akashakrönikan 19
3. Skapelseprocessen 23
De osynliga världarna kom först 26
Lucifers avhopp 27
Yin och yang - dualitet och polaritet 28
De första människorna - Solens och Stjärnornas folk 29
Zio och utvandringen till jorden 30
4. Det förlorade tusenårsriket 34
Sagan om Toja 38
5. De Nio Gamle på Sirius 44
Reptilfolket 45
6. I Änglaskolan 53
Den duala flamman 55
7. Ingenmansvärlden 60
8. Astralvärldens riken 67
Drömmarnas rike 67
Musikens rike 74
Naturvärlden 76
Djurens rike 81
Barnens rike 84
9. Midnattmässan 90
10. De sköna konsternas rike 95
11. I Änglarnas rike 98
Banketten 102
Om själsgrupper och tvillingsjälar 107
12. Möte med Mästaren Djwal Kul 110
Resan till jorden 111
Hur man materialiserar och dematerialiserar sig 116
13. Tillbaka till Shamballa 120
Mitt hem är i Änglarnas rike 123
14. Olydnad straffar sig 127
15. Rymdflottan Ashtarkommandot 132
Uppdrag Nordamerika 135
Om jordiska känslor och allkärlek 139
Min första elev 143
16. Helia och Sanandal49
Gudinnan Helia - Jungfru Maria 149
Frågestund med Mästaren Sananda 152
17. Utomjordisk kontakt 158
En politisk världskonferens får kosmiskt besök 160
18. Om auran och chakrana 165
19. Om bön och meditation 170
Mor Märtas bön 171
Tankarnas skapande kraft 176
20. Vem är jag? En existentiell fråga 178
Appendix 184
Den Kosmiska kartan 184
Färgernas grundbetydelse 187
INLEDNING
När jag fick förfrågan om att skriva den här boken tvekade jag inte ett ögonblick. Min rymdburne följeslagare, Jan, ville berätta om sina egna upplevelser efter döden, från dödsögonblicket till nu. Han är ett andeväsen med ett eget författarförflutet i sin sista inkarnation här i Sverige. Han är en glad och humoristisk person, men han har också djupgående erfarenheter av den kosmiska ut¬vecklingen. När han föreslog att boken skulle heta På änglavingar associerade jag det genast till ett barndomsminne.
Jag älskar att se på himlen. Ibland stormar molnen i mörka flockar, dunkelt indigoblå med violetta skiftningar. Ibland lyser en klarblå himmel, täckt av ulliga, luddiga vita tussar i enorma stråk. När jag var liten kallades de för ”änglavingar”. Jag försökte alltid få syn på en ”riktig” ängel bland tussarna. Ibland fanns det luckor fyllda med ljus i de stora, mörka molnen och då trodde jag att där innanför fanns ett ljushav, där änglarna flög omkring och kikade ner genom molnfönstren på de dumma människorna. När de såg allt elände på jorden stängde de luckorna med änglavingarnas duntussar.
När jag frågade Jan om han ville berätta om Paradiset skrattade han hjärtligt och svarade:
”Paradiset som det uppfattas av människorna är inte alls vad ni tror. Var och en skapar sitt eget paradis - eller vad det nu är - med sina tankar. Jag tänker börja från början, och början betyder för min del slutet på jordelivet och begynnelsen av livet före livet.”
”Är du i Paradiset?” frågade jag lite naivt.
”Ånej, inte jag inte!” svarade han. ”Paradiset som ni ser det är ingenting för en spelevink som jag”.
Han höll upp ett flammande rött höstlöv framför mina förvå-nade ögon.
”Det här är en liten del av en levande kod” fortsatte han. ”En le¬vande kod som kan ömsa gestalt, men som i sin tur är en del av evigheten. Lövet vissnar men lever ändå i full glans och skönhet, precis som vi människor. Den närhet till naturen som människan har förlorat i dag är nyckeln till hela hennes existens. Tappar hon den nyckeln så tappar hon också meningen med sitt liv. Hon fastnar i sitt ego som tar över hennes tankar och handlingar. Hon blir ett offer för vilsna och orena energier. Låt mig nu få berätta en historia som toppar alla andra historier du har hört!”
De flesta människor är inte bara rädda för döden, de ser den som ett straff eller som någonting skräckfyllt. Min förhoppning är att den här boken ska ta bort sådana känslor. Ingen kan bevisa att det som jag förmedlar genom Jan är sant - men går det att tala om bevis i detta sammanhang? Låt oss nöja oss med att jag är lycklig nog att få vara språkrör för en själ som givit mig information och inspiration att skriva På änglavingar. Vi ska nu lyssna till Jans historia, som jag från början till slut låter honom själv berätta.
Mariana Stjerna
1. ÖVERGÅNGEN
Det var ett långt och mödosamt kliv från den grå och fattiga statarstugan till den etablerade och ganska välbärgade författare jag blivit. Jag kände mig ganska nöjd med mitt liv på äldre dagar, särskilt när jag fick slänga käft med kollegor och annat löst folk. Jag har aldrig varit rädd för att säga sanningen även om sanningen ibland varit rädd för mig. Det fula i livet har dansat vals med det goda och fina, och det har passat mig bra. Jag har byggt mina böcker som man bygger en stengärdesgård: de största i botten och de mindre ovanpå, med lite luft emellan. Jag har bråkat och skällt tills det tagit fyr i det onda krutet. Att smeka medhårs har aldrig varit min stil och kommer väl aldrig att bli det, inte ens på andra sidan om ljusporten.
Om jag tar i ibland så ber jag läsaren att försöka förstå mig. Här lever jag inte på sill och potatis, här är kosten av annat slag, så mestadels försöker jag vara fin i kanten. Men det är inte småpotatis denna bok ska handla om, det är något oerhört och ganska ofattbart. Det är otroligt och magnifikt! Vi ska resa i världar där bara en lag gäller: Den Kosmiska Lagen, där harmonierna möter disharmonierna för att fulländas i ett moll-durackord av fantastisk skönhet.
Jag har beskrivit mitt senaste liv på jorden både i självbiografiska och didaktiska böcker. Men nu tänker jag berätta om mitt riktiga liv, det som jag föddes in i när jag utandades min sista suck på jorden.
Numera förstår jag att det usla livet i statarbostäderna inte var så prövande och mödosamt som det syntes mig då. Jag blev ett med naturen när jag dag efter dag, i sol och blöta, vallade kor och lagade stängsel och slet med den hårda jorden. Jag lärde mig förstå alla tecken som naturen gav mig i sådan riklig mängd. De olika årstidernas överflöd av nya intryck och hemligheter präntades in i statarpojkens öppna sinne, trots att han då inte till fullo förstod värdet av den skola han vistades i.
Min var himlen, molnig, klar eller blygrå och regntung. Min var marken med sina rikedomar, även när snön barmhärtigt dolde växternas tunga dvala, deras födslokamp och återkomst till den nya våren, till det nya klara ljuset. Mitt var kärret som vätte mina trötta och smutsiga fötter: vänligt på sommaren och lömskt de andra årstiderna. Träden talade till mig om sin skräck för att bli slaktade av penninghungriga parasiter i människohamn och om sin lycka över att kunna sträcka kronorna mot höjden. Buskar och sly berättade en annan historia om en stickande värld av gömslen för all slags kryp. Det var härligt att leva på den tiden, men det förstod jag det inte då.
Långt senare blev jag vän med statarpojken i mig och försvarade hans rätt att vara människa i ett samhälle där skrot och korn var långt ifrån identiska. Jag lärde mig att acceptera men också att kalfatra - att inte svälja med hull och hår. Blommorna finns där alltid om sommaren. De blinkar och koketterar med sina huvuden vid dikesrenen ty de vet sin plats. Landsvägen ska vara fri. Där ska trafiken rusa förbi utan att se dem. De finns, men de får inte störa grusets och asfaltens kalla, gråsläta bana. Så är det också i livet. Blommorna finns där vid sidan om vägen. Frågan är om man bör ta sig tid att stanna upp och plocka några av dem utan att förstöra helheten i landskapet? Jag tror det är nödvändigt att man gör det, annars förvandlas livet till en evig autostrada utan drömmar och utan skönhet.
Men nu ska vi tala om min födsel till ett helt annat liv. Jag slöt mina ögon i jordelivet och klev rakt in i nästa! Det är om det jag ska berätta, från första stund av mitt ”sista” andetag.
Konstigt! Jag andades och kände mig pigg som ett vinterny! Ändå låg jag som ett annat beläte i sängen. Jag tittade på mig själv och blev inte glad över det jag såg. ”Gubben har blivit gammal”, tänkte jag, ”och ful som stryk!” Jag var en stilig karl en gång... Nej, jag var inte, jag ärl
Varifrån kom vissheten om att jag är det jag är - nu? Jag vände blicken från Jangubben i sängen och upptäckte en svag, silverglänsande tråd som löpte mellan honom och mig. ”Precis som ett hundkoppel,” tänkte jag och skrattade högt. Men han i andra si¬dan av kopplet skrattade inte. Han låg där som död. Och plötsligt förstod jag att det var just precis vad han var: död! Vem var då jag? Jag var ju han förut - men nu var jag också han!
Nå, man har väl läst om sådana saker ibland. Jans ande, det var jag det! Inte kände jag mig så värst förändrad, inte, men väldigt nyfiken! Jan var död - leve Jan!
”Hundkopplet” satt fast. Silversträngen brukar den kallas. Jag visste nog att jag skulle få dras med den i ett par, tre dagar. Sedan skulle den lossna av sig själv, precis som ett nyfött barns navelsträng. Egentligen hade jag läst mycket om vad som händer efter döden. Men nu när jag själv var där, mitt i det okända, kändes det lite osäkert. Vad vet en jordmänniska om livet efter detta, om livet mellan liven? Teorier finns det gott om, sådana har jag bestått mig själv med i riklig mängd. Men vart skulle jag nu ta vägen? Var låg gränsen mellan teori och vetande?
Det kom in folk i rummet där den döde Jan låg - den ”döde” Jan som levde! Jag retirerade och upptäckte att jag kunde tänja silversträngen. Jag for ut genom väggen och tänkte lite sarkastiskt på min bok Torntuppen. Skulle jag dela gubbens lott att mest hänga utanpå kyrktornet eller skulle jag få göra en längre resa? Hur skulle det gå till?
Ett par händer grep tag i mina. Jag lyftes genom väggar och tak och jag skymtade en stor, ljusklädd varelse som drog mig med sig, milt men bestämt. ”Hundkopplet” fanns kvar, men det brydde jag mig inte om för det räckte tydligen en bra bit. Vi for genom luften som i en science fictionroman. Kanske det fanns en del sanning i sådana, tänkte jag som brukat skriva så jordnära prosa. Några kyrktorn såg jag inte, inte heller kartlandskapet som man ser från en flygmaskin. Kanske molnen omsvepte oss, kanske var det någon annan dimma, men sikten var inte klar. Det mörknade nu och det kändes som om vi for genom en tunnel. Jag slöt ögonen. Den okändas händer omslöt fortfarande mina i ett fast grepp och märkvärdigt nog kändes det tryggt och behagligt.
Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som nu hände med den andre Jan, han därnere på jorden. Skulle han begravas i kalla jorden eller förtäras av eldens flammor? Det kanske var skönast att inte veta. Jag beslöt mig för att helt överlåta mig åt detta väsen, som jag förstod måste vara en ängel. Såvida jag inte kommit fel förstås! Jag myste åt den svartkantade tanken och just i det ögonblicket landade vi. Jag öppnade ögonen, en aning rädd för att vara omgiven av ett brinnande Gehenna. Men i stället var där en vidsträckt slätt där gestalter skymtade förbi, tunna och genomskinliga som dimfigurer. Aha, tänkte jag lite dystert, först kommer man till någon slags förstadium till skärselden. Sen går det förstås vidare utför. Men det är antagligen rätt åt mig!
-Ser jag ut som de där? frågade jag och pekade på några spöklika gestalter som gled förbi.
-Inte alls, svarade min bevingade följeslagerska leende. Du är mera lik mig!
Jag tittade närmare på henne. Hon hade en lång, ljus klädnad. Håret var också ljust och räckte henne till midjan. Hennes stora ögon var mörkblå som en sommarnattshimmel. Hon föreföll inte längre så jättestor som jag först trott. Eller hade hon krympt efter flygresan? Hon var inte genomskinlig men gav intryck av lätthet och smidighet. Jag tittade på mina händer. Det var fortfarande mina händer, fastän mjukare och slätare.
-Jag heter Jolith och jag är din skyddsängel, fortsatte hon. Din fysiska kropp är död, men du lever, Jan! Så länge silversträngen finns kvar mellan dig och jordekroppen är dina ögon beslöjade. När den har brustit får vi se vart din fria vilja för dig. Jag är med dig ännu en tid, men den dagen kommer när du inte behöver mig längre.
-Vart tar du då vägen? undrade jag nyfiket.
-Jag får nya uppgifter, svarade ängeln undvikande. Hon höll fortfarande kvar min hand. Det kändes som ett stadigt nävatag, som min far brukade säga. Han dömde folk efter handslaget och han hade ingenting till övers för ett fruntimmershandslag. ”Di känns som döa sillar” var hans något hårda omdöme. Jag erfor en stark längtan efter honom. Varför mötte han mig inte här för att med sin mustiga humor och sitt bullrande skratt visa mig runt i himmelriket? Om nu detta var himmelriket, förstås. Lite väl enkelt i mitt tycke. Lite för dimmigt. Jag var ännu inte riktigt säker på om jag hamnat i skärselden, som prästerna har så god kläm på. Kanske stod prästen hemma i Uppsala och talade om skärselden vid min begravning just nu? Det skulle inte förvåna mig, så många fula ord som jag sagt om präster.
-Det här är bara början, Jan, och inte den början du tror, smålog änglaflickan. Det kommer att kännas annorlunda när strängen lossnat. Du är delvis kvar på jorden ännu. Det här är inte vad du kallar himmelriket.
-Finns det något sådant då? frågade jag lite spefullt.
-Många! svarade Jolith och det glittrade till på djupet av hennes blå ögonhav. Vänta bara, så får du se!
Inför detta lockbete måste jag ge mig. I hela mitt jordeliv hade jag varit nyfiken på vad som händer efter döden och här stod jag nu alldeles död på en dimmig slätt och höll en vacker flicka i handen, medan skuggor utan ansikten gled förbi som ett ålstim, till synes utan mål i denna färglösa tillvaro.
-Ska jag leva här med skuggorna? Vilka är de? kunde jag inte låta bli att fråga. Min änglaflicka var söt som konfekt, hennes gula hår och rosiga kinder kunde ha varit målade av Botticelli. Drömde jag? Var jag verkligen död? Var detta något som man därnere på jorden brukade kalla för skärselden?
-Nej, min vän, svarade hon på min outtalade fråga. Skuggorna du ser har inte frigjort sig från det jordiska trots att silversträngen för länge sedan lossnat. Det är jordbundna själar som sörjer sin forna tillvaro, en del är vilsna, en del missnöjda och besvikna, en del fjättrade vid sina egna synder och olyckor. De vägrar att gå vidare.
-Men det vill jag, min sköna Beatrice! skämtade jag och min ljusa ledsagarinna log ett öppet, varmt leende. Vi såg på varandra i ömsesidig förståelse men plötsligt lystrade Jolith. Hon grep tag i min arm och drog mig en bit bortåt. Dimman blev tätare och rullade sig runt oss som en tjock, gråvit spiral.
-Nu har du blivit fri från silversträngen, utropade ängeln. Nu kan vi fortsätta!
-Det gick minsann undan, konstaterade jag. Aldrig har tre dygn försvunnit så fort!
-Här finns ingen tid, invände Jolith. Det har gått tre dygn på jorden, kan du förstå det?
Jag fick en signal att nu kan vi gå vidare. Stackarna du ser här vill inte lyssna till sina skyddsänglar. De irrar hellre hemlösa omkring som dimfigurer tills de har förstått att de har sitt fria val att utvecklas i en ny värld. Ibland dras de av sin egen längtan tillbaka till jorden. De kan inte stanna där, men de vandrar gärna omkring i ett perpetuum mobile i omgivningarna till sina gamla liv.
-Är det vad vi kallar för spöken eller osaliga andar? undrade jag-
-Ja, det är de synliga osynliga, blev svaret. De kan faktiskt mentalt påverka människor i den omgivning de väljer att ”spöka” i, vare sig de uppträder i drömmar eller visar sig på något annat sätt. Ibland ger längtan och kärleken till den gamla miljön dem positiva kraftpåverkan, men mestadels är den negativ på grund av sin egna begränsning och den rädsla den möter från sin gamla omgivning. Men nu måste du vidare om du inte vill stanna här bland skuggorna!
Det ville jag förstås inte. Det kunde ha varit skojigt att spöka lite för några jag kände: min förläggare och några av mina vänner. Säkert stod de där vid graven med hattarna i handen och säkert tog de minst två supar på gravölet för att ”hedra” mig. Men jag var förstås mer nyfiken på vad som väntade mig ”lite högre upp” eller ”längre bort”, vilket det nu var.
I den molniga spiralen började Jolith växa. Hon tog mig i famnen, där jag vilade som på ejderdun - samtidigt kändes det som om jag låg i ett moderssköte i födslovåndor. Jag var oändligt liten och nyfiken på världen utanför. Sedan blev allt svart ett ögonblick - eller en evighet. Finns någon skillnad i det här tillståndet?
2. MIN GLÄDJEFYLLDA DAL
När jag vaknade log livet mot mig. För vad annat än livet kunde föra mig till en så idyllisk plats? Jag ville skratta högt och dansa runt med min vackra ängel, som var liten och nätt igen. Hon smålog och sa:
-Gör det! Dansa med mig!
Så tog vi en svängom på en soldränkt blomsteräng, där dofter och musik tycktes vara ett, där luften dallrade av toner och omslöt oss i en andlöst skön omfamning. Vi var lika lätta som luften, men ändå kände jag hur mina fötter vidrörde det dagglittrande gräset och hur min högra arm vilade fast om Joliths smärta midja, medan vänster näve höll hennes lilla hand i ett varmt och nästan fysiskt grepp. Det var länge sedan jag orkade dansa och jag njöt av de osynliga spelmännens klara tonsvall och behaget i den ystert vind-burna dansen.
-Så där ja, kommenderade Jolith i bestämd ton. Nu måste vi fortsätta. Vi har just dansat in i den dal där ditt förra liv började. Se dig omkring!
Berusad av dans, musik och dofter hade jag alldeles glömt att titta efter var jag var. Jag såg höga berg omringa oss i sluten krets. De var klädda med mossor och blommande träd i praktfulla färger, men deras toppar var kala och sken på ett förunderligt vis. Det var som om bergen bar glorior! ”Alla helgons berg”, tänkte jag med ett leende. En älv porlade sig fram i nyckfulla vinklar tills den i vild förtjusning hoppade över ett stup och blev till ett magnifikt vattenfall. Överallt syntes en saftig, färgsprakande växtlighet. Ett jordiskt landskap i sublim form!
-Det var här du beslöt dig för att gå tillbaka till jorden och leva ditt sista liv, förklarade ängeln. Här har du ofta vistats mellan liven därför att du är en del av den här dalen. Du är gräset och blommorna och träden. Du är de tysta vakande bergen och vattnet som rinner i blida strömmar tills det kastar sig ut i skapelsen av ditt nästa liv. Du har alltid älskat den här platsen och ändå känner du inte igen dig?
-Jo, svarade jag förundrad. Nu kommer minnet tillbaka! Här finns mitt ursprung i min glädjefyllda dal. Men hur har jag någon¬sin kunnat ge mig ifrån detta paradis, till helvetet på jorden?
-Du var tvungen, suckade min skyddsängel. Du valde det för att de erfarenheter jordelivet gav dig var ett villkor för den väg du nu ska vandra.
-Ska vandra? Får jag inte längre bestämma själv? Här vill jag stanna. Vem bestämmer över mig?
-Du har redan för länge sedan valt att återvända till ditt ursprung för att ta med dig erfarenheterna från många liv och många världar. Ditt eget inre Jag bestämmer över dig men Den store Anden visar vägen. Vår dans var den glädjerika bekräftelsen på den nya vandringens början. Känn hur livet flödar i dig!
-Kretsloppsdansen alltså, skrattade jag och snurrade runt med flickan ett varv till. Ska vi stanna här eller kör vi vidare?
-Vi har stannat här en stund av evigheten, påpekade Jolith. Nu ska du möta en av Rådgivarna som kommer att följa dig länge, länge.
Hon svävade mot ett av de höga bergen. Jag svävade efter så gott jag kunde, lite motvilligt kanske. Ju mer jag såg ju mer ville jag se, och jag tyckte inte att vi behövde ha så bråttom. Hurdan hade jag varit när jag var här sist? Hur hade jag sett ut, hur hade jag tänkt? Hade jag verkligen själv valt att traska ner till jorden i en fattig statarpojkes skepnad? Nåja, det kanske bara hade varit bra för mig att inte födas som snobb. Hur skulle jag ha klarat det?
Jag skrattade åt tanken och vände mig om för att njuta av det strålande panoramat. Då hörde jag en djup mansröst säga:
-Nåja Janne, kultursnobb blev du i alla fall!
Häpen vände jag mig om. Framför mig stod en lång manlig gestalt i ljusgul mantel. Hans hår var vitt som snö, men ansiktet ungt och slätt. Profilen var skarpskuren. Hans anletsdrag var mejslade som av en hellensk konstnär och de dunkelblå ögonen djupa och fulla av liv. Han betraktade mig forskande men vänligt leende. Jag kände instinktivt att han hade en djup fond av humor.
-Det är dags för dig att konfronteras med dig själv, fortsatte han. Det du har varit och det du är ska tillsammans utgöra vad du blir.
-Aha, Akashakrönikan! utbrast jag. Där uppenbaras alla ens dumheter, eller hur? Törs jag fråga vem du är?
-Jag heter Zar, svarade han och det glittrade till i hans ögon. Du har inte bara gjort dumheter, min vän. Jag kommer att vara din ledare och lärare så länge du behöver mig. Akashakrönikan (se Kosmiska kartan på pärmens insidor) är ett slags mellanstadium mellan två världar, den måste alla uppleva. Efteråt avgörs det till vilken värld man hör, så det är bäst vi får det undanstökat.
Berget vi kommit fram till reste sig nästan lodrätt upp mot skyn. Jag minns ännu de underbara solnedgångarna över barndomsbergens skogklädda toppar. Här var det ännu vackrare. Himlen ovanför berget rodnade och antog en ljuvlig färg av rosenrött och laxrosa med stänk av glittrande guld. Mannen vid min sida vidrörde berget med en stav. Bergväggen började skaka och lyfte sig som en teaterkuliss. Innanför den fanns ett rum. Det var inrett med bekväma stolar framför vad som såg ut som en enorm filmduk från vägg till vägg. Rummet upplystes av ett milt, behagligt sken. Jolith förde mig till en fåtölj och satte sig sedan på min högra sida medan Zar satte sig på den vänstra. Mellan oss och filmduken fanns ett litet podium med golvet belyst underifrån. Någonstans ifrån strömmade mild musik ut i rummet.
|
